Våren 2011 var jag, mini-me, min mamma och bror i L.A. Där hyrde vi bil och medan vi körde efter gps lyssnade vi på radio där de spelade Rihanna S&M eller Party rock anthem med LMFAO var fjärde låt.
Så nu i efterhand är de låtarna det minnet för mig.
Kärlek
På senare tid har det varit en hel del snack om testamente osv. Mamma som drar upp såna här deprimerande diskussioner. Så jag har då tänkt en del på döden. Tänk om de jag älskar dör. Tänk om jag inte klarar av det. Ni vet, det vanliga…
Sen har jag också tänkt på min egen död. Massa tankar om den. Jag måste få leva minst 13 år till. Det är ett måste, universum. Jag kräver det liksom.
Men om det skulle råka bli så att en flygplansmotor trillar ner på mig och jag dör imorgon så vill jag att dessa låtar spelas på min begravning och att de sen ska sparas på en skiva till Simone.
Jag vill att man berättar för henne att det finns styrka i dessa låtar, de står för mod, styrka, sorg, glädje och passion. De står för en tro, ens egen tro, tro på sig själv och på omvärlden. Tron på kärleken, ens vänner och strävan att alltid våga mer, chansa, riskera mer och begära mer av sig själv. Det var så hennes mamma såg på dessa låtar. Att när hon låg och sov på nätterna så lyssnade mamma på dem och fick styrka och ork och kände den största kärleken för henne.
Jag vill heller inte att någon ska bära svart på min begravning, hedra mig gärna genom att bära grönt. Skratta också mycket, för det gjorde jag!
Idag har jag hämtat ut några julklappar från posten som jag köpt till andra och jag blir så otålig. Ville ge dem nu nu nu. Vill helst berätta för folk vad det är jag köpt till dem.
Jag är ingen bra person gällande presenter för när jag vet att någon köpt något till mig tjatar jag om ledtrådar, gissar hejvilt på vad det är de köpt till mig.När jag köper till andra frågar jag dem om de vill ha ledtrådar hela tiden och frågar vad de tror att det är. Omöjlig.
Man kan säga att jag är som ett barn.
Emellanåt somnar jag alldeles för tidigt och vaknar mitt i natten. Vid de tillfällena drömmer jag alltid de skummaste sakerna. Igår vaknade jag klockan elva av att ha haft en obehaglig dröm om att Esther (från Orphan) förföljde mig. Om jag var i ett hus stod hon utanför ett fönster, inte som en skräckfilm utan som en katt som tror att man inte ser den med en liten del av huvudet syns. Var jag på jobb fanns hon i närheten, gick vi ut och fältade var hon efter mig.
Drömmen va obehaglig för jag vet vad Esther gör i filmen, men i drömmer går jag också vid ett tillfälle till ett fönster hon står utanför och säger ”Esther, du kan inte hålla på och förfölja mig så här. Jag kan ju inte ens göra mina vardagssysslor och du kommer ingenvart på det här. Ska du inte hem?”
Hmmm. Sen hjälpte jag Esther att hitta ett hem som fungerar för henne, trots att hon hela tiden såg ut och betedde sig väldigt obehadligt. Frågan är om det bara är ”something wrong with Esther” eller om det är ”something wrong” med mig också.
Somnade två timmar innan jag skulle upp imorse.
Vaknade försent
Stressa
Lyssna på tankar kring lösningsfokuserad samtalsterapi och utredningar
Skolrådsmöte på lilla S skola
Hämta Lill-S
Läsa Harry Potter
Lägga Lill-S
Förhoppningsvis få sova
Vissa dagar är inte så glamorösa helt enkelt.
Har ni sett den nya ibumetin reklamen som florerar högst upp på flera stora bloggar? ”Mot värk, feber och inflammation. (Men inte hjärtesorg, tyvärr).”
Så står det.
Det finns också en officiell Alla krossade hjärtans dag.
En hel kampanj är ordnad av en tjej som blivit dumpad.
Jag kan se det lilla fina i att samlas på ett stort torg alla som är dumpade och släppa vita ballonger som om någon dött. Men jag vill också skrika: seriously though…are you kiddin’ me? Är ni helt förjävla dumma i huvudet? Det behövs ingen manifestation eller firande för att man blir dumpad. Kom över er själva eller som man också kan säga, get over yourselves.
Du blev dumpad, du hittar en ny, du kommer böla och känna dig ensammast i världen, men du kommer bli normal igen.
Ja, jag har blivit dumpad och gråtit och varit hysterisk över att bli lämnad. Men ingenting skulle få mig att ställa mig på ett torg och släppa ballonger i luften tillsammans med massa främlingar som tydligen också blivit dumpade. Någonstansifrån hör jag en svag röst ropa…p a t e t i s k t. Man ska dessutom klä ut sig till en staty. Inget illa menat till er som går till Sergels torg 12 nov. Men är det bara jag som tycker det är befängt att ha en ceremoni för att man blivit dumpad?
Jag kommer dock inte över hur bra reklam detta är för Ibumetin, som faktiskt är min favorit smärtstillande tablett. Way to go, Ibu!
Ps. Statyer har inte känslor och skulle därför aldrig få sina hjärtan krossade.
Stora S & Lilla S 